FilmpoolNord

En dag får jag en inbjudan till en filmfestival i Ryssland. Det har hänt många gånger. Men den här är lite speciell: En festival till minne av den store ryske regissören Andrej Tarkovskij.  Jag känner mig så hedrad att jag inte kan tacka nej, fast jag egentligen borde göra det.  Jag är konvalescent efter en olycka, har vissa svårigheter att gå och kan inte röra ena armen. Jag meddelar festivalen mina handikapp och får svaret: ”Bara du kommer tar vi hand om dig från det du landar tills du åker hem.”

Festivalen äger rum i Ivanovo 25 mil nordöst om Moskva, en liten stad med ryska mått mätt, 400 000 invånare. Här är festvalen en stor och viktig händelse med filmer och gäster från Ryssland och hela välden.

 
Jag visar min dokumentär ”Nattens häxor”, som handlar om ryska kvinnliga bombpiloter under andra världskriget.  Både jag och min film blir varmt mottagna. Publiken inte bara accepterar att jag gör film om deras historia, utan dom tackar mig för  ”den respekt och kärlek jag visar dessa kvinnor.” Jag blir så glad att jag glömmer min onda arm – och den kudde jag måste ha för att lägga den på när jag sitter/ligger. Upptäcker det först när jag är tillbaka på hotellet och min tolk har hunnit gå. Jag har inte något fungerande telefonnummer och känner mig desperat.  Men en snäll människa i receptionen engagerar sig och börjar ringa runt.  Efter fyrtiofem minuter kommer kudden med en specialleverans och jag och min arm kan sova lugnt.

Nästa dag ska vi på utflykt. Vi ska åka båt. Jag ät tveksam till att följa med för vi ska övernatta på båten. Det låter lite för häftigt för mig . Men tolken säger att det finns en läkare ombord så ok då. Båten visar sig vara en stor och vit flodbåt som glider fram på den mäktiga Volga.  Det är varmt och sommar och vi sitter på däck och läser och småpratar medan vi passerar ryska byar med gamla trähus och kyrkor.

Plötsligt kommer en man som ser bekant ut, ut på däcket. Kan det vara… jo, det måste vara…Kevin Costner. Plötsligt minns jag en häftig historia som jag stötte på i Ryssland för flera år sen och som jag då tänkte skulle passa just honom.  Jag skrev aldrig det där brevet, men nu har jag chansen.  Det måste vara ödet. Jag tvekar, en sekund för länge. Mannen får ett telefonsamtal. Han svarar och försvinner in i båten. Och jag har missat ett unikt tillfälle att presentera ett av mina projekt för Hollywood.

Medan jag grämer mig fortsätter resan. Efter några timmar kommer vi fram till en liten stad som heter Jurjevits, där Andrej Tarkovskij bodde en gång.  Hela stan är nere på kajen för att möta oss. Barnen har ballonger i händerna. En blåsorkester spelar. Och minst tio TV-team står bredda. ”Det är för Ralph Fiennes skull”, säger tolken, och då inser jag att jag misstagit mig. Det var alltså inte Kevin Costner utan en annan Hollywoodstjärna. Tänk så fruktansvärt pinsamt det hade kunnat bli…

I Jurejevits vandrar vi sakta längs den lilla huvudgatan, där byborna dukar upp fisksoppa, vodka, te, piroger. Varsågoda! Syrenerna blommor och kvällen är underbar.
Vi hinner också med ett besök i muséet i det hus där Tarkovskij bodde, fem personer i ett enda rum som inte kan vara ens 20 kvadrat. Originalmöblerna står kvar. Lillasyster sov i en barnsäng. Mormor i soffan, morfar i en fåtölj. Mamma på bordet och lille Andrej på en bädd som kunde fällas ut. Andrej Tarkovskijs syster är med på resan. Hon står och tittar in i rummet och minns. Och ögonblicket griper tag i hjärtat.

På resan tillbaka blir det många tillfällen att knyta nya kontakter. Jag blir bästis med en ung kinesisk kvinnlig producent. Fantastiskt, eftersom jag har en idé till en dokumentär som handlar om Kinas historia. Jag träffar en polsk filmklippare som arbetar i Moskva. Bra för mig som ofta gör mina filmer på ryska. Och till middagsbordet får jag en ståtlig gråhårig herre som sällskap. Han har hunnit med en hel del i sitt liv, deltagit i nedrustningsförhandlingarna i Stockholm på 80-talet, varit rådgivare åt president Jeltsin och är nu ordförande i en kulturfond, som är en av festivalens sponsorer. När vi kommer tillbaka till Ivanovo är det dags för Grand Final och prisutdelning. Aldrig tidigare har jag gått på röda mattan medan en högtalare ropar ut mitt namn och flera hundra åskådare står och vinkar. Ralph Fiennes tackar de ryska värdarna i egenskap av juryns ordförande.  Han gör det delvis på ryska och med så varma ord att jag efter tillställningen vågar gå fram till honom och ge honom mina Natthäxor. Han tittar på mig med sina blå ögon och säger att visst ska han titta på den. Så snart flyger mina kvinnliga piloter ut ur en dvd-spelare i Hollywood. Och sen får vi se var de landar…

Gunilla Bresky, dokumentärfilmare, regissör och producent